Camillas Lidingö

Innan start då vi passade på att ta en Gainomax
som satt fint att trycke direkt efter loppet!

En vecka senare och Klassikern är härmed avslutad efter lördagens Lindingölopp. Precis som Johanna har beskrivit så hade vi inställningen att undvika kramper, väggar och avhopp genom att ta det lugnt och försöka njuta så mycket man kan av 3 mil terräng, och det lyckades vi med. Jag har däremot några saker jag definitivt skulle ha gjort annorlunda; aldrig mer Carboload! För dom som inte vet så är det en sockergelegrynig kaka som ska boosta energin inför tex långlopp. Körde det inför Öppetspår men kvällen innan och det funkade fint. Denna gång kämpade vi ner skiten ca 40 min innan start och detta resulterade i ett konstigt sockeröverdos som gjorde att jag sprang första milen med ett illamående som hette duga.

Efter ca 8 km lätt löpning var det bara att välja att antingen springa bakom ett träd och kissa (var ju självklart kissnödig) eller stoppa fingrarna i halsen för tid till båda hade jag inte. En snabb visit bakom ett träd och ett gäng glada förbispringande löpare så var det bara illamåendet kvar. Gick över efter milen och jag kunde börja njuta av Lidingös terräng. Vi sprang längst vattnet ,genom kvarter, in i skogen längs underbara kurvor upp och ner. Psykiskt kändes det så mycket lättare än tex Vasan eller Vättern då man visste att 3 mil är bara 3 mil. Men, det finns ett jäkligt stort men...till min stora skräck så hände det som inte fick hända. Magen började pajja efter halva sträckan. Har ju hört skräckhistorier om löparmage och det var precis det jag höll på att erfara. Detta skyller jag självklart på sockerchocken men som tur va så kunde jag hålla fokus då sista milen verkligen var ett lopp i sig. (Magen tog förövrigt en vecka på sig att bli helt återställd!?)

Konditionsmässigt var det aldrig några problem men just längden, backarna framförallt nerför gjorde att benen började kännas som stockar. Vi gick Aborrbacken och Karins backe sen var det bara att kryssa mellan alla som gick sista biten. Efter målgång var lyckan enorm att ha klarat loppet, klassikern och magen. Lidingöloppet är även det enda av klassikergrenarna som jag kände direkt  efter kände mig taggad att göra igen. Då med fler långpass i bena, seeda till något bättre startgrupp, en pulsklocka och självklart hoppas jag att vi kan tajma samma sällskap. För hela resan hade aldrig varit detsamma utan Jåpe! 

Johannas Lidingölopp

Efter en allt annat än optimal uppladdning inför Lidingöloppet gick starten från Koltorp 13:50. De första kilometerna gick på 9:17 och terrängen kantades av löpare, lera & halka.

Vid sponsorlunchen med "Team Barilla" hade jag satt upp en rikttid på 2:45. Den kändes lite för bra även när jag satte den, men man ska väl sikta högt? Efter alla sjukdomar bestämde vi oss i alla fall för att försöka ha en behaglig resa och avsluta klassikern på den säkra sidan.


Måste säga att det gjorde vi kanonbra! Vi höll ungefär samma tempo loppet igenom och jag tror ingen av oss direkt var andfådd. Däremot började benen kännas av vid 17 kilometer samt begynnande blåsor och blånaglar. Innan dess hade vi till och med sjungit lite i spåren till "Fest hos Abdullah" och "Dansa Kuduro". De andra löparna måste ha trott att vi var mer eller mindre galna!

Innan loppet hade vi bestämt att vi skulle gå i Abborrbacken och Karins backe. De var något att bita i, även om jag kanske tycker att de var lite överskattade. Jag skulle tro att det beror på de fina utmaningar som Vitbergsterrängen här hemmavid har bjudit på!

Vi kom i mål på 3:21:15 och var riktigt nöjd och glad! Både Lidingöloppet och den svenska klassikern avklarad! Dock värkte benen inte mindre och skavankerna på fötterna gjorde sig påminda. Efter att ha hittat igen en försvunnen klädpåse och lite små frustration kring kön till bussen så var vi tillbaka på hotellet vid 19-tiden. Kvällen bjöd på god mat och trevligheter! Kan absolut tänka mig att springa Lidingöloppet igen...eventuellt redan nästa år!

Lite skavanker...

Uppladdning och nedräkning

Jag kom mig runt...

Idag gjorde jag mitt första träningspass på tre veckor då jag både haft ögoninflammation & nåt  segt virus. Jag & Camilla sprang milen på Vitberget, riktigt härligt ute i spåret. Dock kändes det att man haft en lång vila, benen var hyfsade, men andningen var något helt annat.

På fredag bär det av till Stockholm. Och i och med att vi ska flyga så kommer jag princip att även tävla då för att ha maxpuls i en timme borde ju räknas som ett hårt träningspass om & än det beror på rädsla!? Haha! Stackars Camilla kommer att ha det hon gör & även se till att det inte blir tåg alternativt buss på hemfärden !

Trots att uppladdningen har varit minst sagt allt annat än optimalt så ser vi framemot Lidingöloppet på lördag! Starten för oss går 13:50 och det viktigaste nu är inte tiden utan att komma sig i mål! Och jag lovar det Camilla att det kommer inte att bli som i starten i Sälen!

Vad händer?!

Dålig uppdatering beror på en segdragen förkylning för mig och en dubbelögoninflamation + virus för Johanna (hon ska alltid vara värst ;). Johanna har totalt träningsförbud och jag har precis börjat om med lättare löpning för att få igång kroppen. Känns jäkligt tråkigt då det är två veckor kvar till Lidingö men samtidigt nått man får räkna med när det är förkyningens tider. Har suttit och kollat in Gainomax interaktiva karta över Lidingöloppet och det känns viktigt att springa smart utifrån våra förutsättningar, inte börja jaga ryggar utan ta det 

l u g n t! 

Samtidigt blir det väldigt tydligt att det är efter halva sträckan utmaningarna kommer och frågan är hur kroppen känns efter 2 mil. Jag är mest rädd att hamna i samma totala utmattning som vid Vätterns 26 mil där kroppen var helt tömd på energi. Det kändes som en evighet att komma till Hammarsundets depå. Men det är just vid detta läge, där man helst skulle lägga sig i ett dike och grina, att man satte sig på cykeln igen eller som vid de sista 9 km på öppet spår, ställde sig på skidorna, tog en meter i taget och intalade sig att det ska fan gå!

Sponsorlunch

Klockan 12.00 så var både jag och Johanna inbokade på en exklusiv sponsorlunch à la Barilla av våra kollegor Tony och Niklas. Självklart hade vi på oss våra cykeldräkter vi fick innan vätternrundan. Väl ute i ljusgården möttes vi av ett uppdukat bord för fyra och Niklas hade svängt ihop en supergod lasagne - lyxtisdag!!! Dom hade även dragit ut en resultatlista från tidigare lidingölopp och vi fick göra en uppskattad tidlista för 30 km. Johanna gissade på sluttid 2.45 och jag 3 tim jämnt.

Storfräsarna Niklas och Tony

Efter dagens sponsorinsats så kan vi bara säga att oavsett hur loppet går så har vi jäkligt roliga kollegor runt om oss!

Ordningen återställd

Första löppasset fixades söndagskväll efter 4 träningsfria dagar och det gick helt klart över förväntan. Träningsuppehållet har berott på en Lady Gagaweekend till Stockholm med Frida där mesta fokuset har varit  på shopping, nöje och hotellfrukost. Tog faktiskt med mig träningskittet men det närmaste gymmet vi tog oss var till bastun. Vi åkte hem lördag så vi hann med att känna på lite tjejmilenkänsla där mer än 32 tusen duktiga tjejjer sprang genom lera och regn och nu är det mindre än en månad innan jag och Johanna står på startlinjen så lite nervöst börjar det kännas.

Veckan annars har börjat lugnt men imorn kör vi stenhårt igen med löpning och tennis.